Som jag ser det har jag i det här valet att välja mellan Arrogansen och Alliansen. Lite som mellan pest och kolera. Jag skulle kunna tänka mig att plocka ihop lite av varje.
Med min bakgrund som ensamstående mamma, med en lön som periodvis inte ens har räckt till det allra nödvändigaste så borde jag ju helt klart hamna någonstans i Arrogansen. Samtidigt så är jag heligt förbannad både på dem som representerar, framför allt socialdemokratin, för deras arrogans och på alla människor som missbrukar våra sociala trygghetssystem.
Varje människa som kliver ur sängen på morgonen, går iväg till jobbet (eller gör sitt bästa för att söka ett) och betalar sina räkningar med pengar som man gjort sitt yttersta för att själv förtjäna borde väl vara heligt förbannad på dem som inte bidrar med sin del. På folk som är sjukskrivna 100% fast att de kan jobba 20%, 50% eller i vissa fall faktiskt 100%. På folk som stämplar för att de inte ids jobba. På de som har sina ungar på dagis fast de är hemma, med motiveringen att de betalar för det. Vad betalar de? En tusenlapp i månaden (jag har ingen koll, mina barn är stora)? Vad kostar en dagisplats tror ni? Skattefinansierad barnvakt medans mammorna springer runt och fikar eller ligger i soffan och kollar på TV-serier. Jag vet att jag ber om en käftsmäll nu för det gäller så klart långt ifrån alla men det förekommer. Här passar Alliansens arbetslinje mig perfekt.
Som jag ser det så är det inte Reinfeldts fel att det behövs hårdare tag. Det är faktiskt fuskarnas fel. Jag kan lätt räkna upp flera personer i min bekantskapskrets, både i den nära och perifera, som inte bidrar i den utsträckning de skulle kunna. Peka finger åt dem istället! Om var och en av oss satte dit en fuskare (jag har inte gjort det, jag är väl för feg men jag skyller inte heller på någon annan) så skulle Fredrik Reinfeldt vara överflödig, pengarna skulle räcka till de som verkligen behöver hjälp och jag skulle slippa ett dilemma, ska jag rösta för vårt välfärdssystem (som jag själv så väl har behövt) eller emot att folk missbrukar det och lever på min och andras bekostnad bara för att de kan.
De senaste åren är exemplen många på människor som slängts ut ur vårt trygghetssystem trots att det är helt uppenbart att det är just dem systemet är till för. Det är inte acceptabelt. Att sjuka och utsatta människor ska få den hjälp de behöver i vårt land, det är väl alla överens om. För mig är det en självklarhet. Ett enda fall av felbedömning är en katastrof. En enda utförsäkrad människa som inte är arbetsför är en förnedring och ett övergrepp. Nästan lika illa är det att pengar som ska gå till de som verkligen behöver dem istället går till folk som skor sig på andra. Om något parti kunde lova mig att inte montera ner våra skyddsnät men strypa pengaflödet till dem som inga pengar ska ha (utan att någon oförskylld kommer i kläm) så fick de min röst direkt. Nu väljer jag som sagt mellan pest och kolera. Jag får väl sova på saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar