Varför är folk så snabba att döma?

I ärlighetens namn gäller det även mig men jag är lika snabb att ändra mig och ge folk en andra chans om det visar sig att jag har fel och det gör det ganska ofta. Om man tycker en massa saker och undrar, varför frågar man inte?

Man kommer in i perioder i livet när man inte orkar, när inget är sig likt. Om vissa har den rätten så borde väl alla ha den? Eller är det så att om man har varit inne i en sådan period så är man inte välkommen ut igen? Gäller det i så fall också alla? Det är klart att om man träffar nya människor i en sådan svacka så blir det helt fel. Borde de då lita på om någon säger att myntet även har en annan sida. Nä, kanske inte. Man ska bilda sig en egen uppfattning.

Och när man har gjort det då? Ska man stå fast vid den till dödagar? Ja, om man är helt säker på att man har rätt. Man kan ju iofs också göra det bara för att man vill så klart.

Eller så kan man vara öppen för förändring och för tanken på att man kan ha missat något, att omständigheterna gjort så att saker och ting ser annorlunda ut än vad de är.

Kasta första stenen den som är felfri, som alltid visar sig från sin bästa sida, aldrig låter sorg, rädsla eller ilska gå ut över andra människor.

- Jag hörde ingenting.