Jag fick frågan

om jag är tillsammans med någon eftersom jag verkar så lycklig. Nej, jag är inte tillsammans med någon. Jag förbehåller mig rätten att vara lycklig ändå.

Jag är lycklig för att jag har det bra. Jag är lycklig för att jag umgås med folk som jag tycker väldigt mycket om. För att jag kan känna att en människa betyder något alldeles särskilt för mig och för att det finns folk därute som tycker att jag är något alldeles särskilt. För att jag har tre underbara barn och två helt bedårande barnbarn. Jag har ett jobb som jag trivs med och förmånen att även få jobba med det jag brinner för och få uppskattning (och betalt) för det. Jag är lycklig för att jag är, inte rik men ekonomiskt oberoende. För att jag trivs där jag bor.

Jag behöver inte vara tillsammans med någon för att vara lycklig. Om jag älskar? Oooooh jaaaaaaa! Och visst hade jag kunnat vara tillsammmans med någon om omständigheterna hade varit annorlunda ..... men inte som en förutsättning för att bli lycklig, utan för kärlekens skull. "Sin egen lyckas smed" heter det ju och det är nog en bra förutsättning för att kunna älska fullt ut. Dit har jag kommit idag. Men visst ..... när den dagen kommer så välkomnar jag den med öppna armar ;-).

Förresten, var är logiken i frågan för ni som undrar måste ju jämföra med hur "olycklig" jag var innan och då var jag väl "tillsammans" med någon?