Upp som en sol, ner som en pannkaka

Fy, vilken skitdag! Varför är allt så komplicerat? Ja eller nej? Man väntar i ett år på något man vill ha och när man får det så vet man inte om man vill ha det längre. Eller, man vet inte vad man vill ha i ett år och när man vet det så finns det inte kvar. Vad väntar vi på? Att det ska bli rättvist? När blir det det? Att det ska självdö så att det inte gör ont längre? Man blundar och hoppas men när man vaknar så finns inget där. Ingen iver, inga blickar och inga omtänksamma ord, bara ett bortvänt ansikte och hummande tystnad. Mysiga stunder men ingen glöd. Inte undra på att vi fryser. På tröskeln till ett nytt år: släpa med sig det gamla eller kavla upp ärmarna och gå vidare? Jag vet faktiskt inte. Jag saknar dig!