Som en lammunge på väg till slakt

så känner jag mig just nu. Försöker intala mig att jag inte ska måla fan på väggen och inte heller låta fantasin skena iväg med mig och måla upp skräckscenarier och samtidigt så vet jag (eller tror att jag vet) att om detta skulle leda till något positivt så hade initiativet kommit från annat håll.

Jag är rädd! Det känns overkligt att jag kanske är på väg att förlora detta som på så kort tid har kommit att betyda så mycket för mig. Och samtidigt undrar jag - är det verkligen möjligt att känna så fel? Hur kan någonting kännas så otroligt rätt om det inte är det? Jag vill inte ge upp det här. Jag vill verkligen inte ge upp det här men jag kan ju inte tvinga en annan människa att vilja samma sak. Keep your fingers crossed for me tonight!