Separationsångest

Det är ett under att jag har klarat av så bra att ungarna blir stora och flyttar ut. Nu är det ju bara en kvar och hon är stor hon med. Men på sätt och vis är det ju ett kvitto på att man gjort ett bra jobb när de klarar av att stå på egna ben och ta vara på sig själva och jag är stolt över att jag har lyckats så bra och i ärlighetens namn...... lite skönt är det ju att slippa passa med mat och annat :-).

För övrigt borde jag ta tag i min oförmåga att släppa taget om folk som jag mår dåligt av. Hur svårt kan det va? Det hänger säkert ihop med att jag har lika svårt att släppa in folk. När jag väl har bestämt mig så finns ingen återvändo åt något håll. Allt eller inget! Antingen gillar jag folk och då är det jättesvårt att se att vi skulle må bättre på varsitt håll eller så gillar jag dem inte och då förstår jag inte alls vad de ska i mitt liv att göra. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig men det är inte gjort i en handvändning och det är alltid svårare att stänga ut folk som jag släppt in än att ändra mig och släppa in dem som jag stängt ute. Ja, komplicerat värre, eller hur?