lördag 14 mars 2009

En del människor

som man möter i livet stannar kvar hos en för alltid även om man inte är kvar i varandras liv. De gör ett så starkt intryck på en så att man kan plocka fram dem frivilligt eller ofrivilligt under resten av sitt liv.

Det kan ju naturligtvis vara på både gott och ont. En del människor som har sårat och skrämt vill man ju helst lämna bakom sig men de envisas med att följa en som en skugga genom livet och påverka de val man gör.

Andra människor bär man inom sig med glädje. De man älskat och respekterat och som har lärt en saker som man behöver veta, både om livet och sig själv.

Jag försöker verkligen att ge den senare kategorin mest utrymme men lyckas inte alltid. Jag vill därför tacka dem jag älskar och de som älskat mig, arbetskamrater, nära vänner och flyktigt bekanta, mina älskade barn och ni andra som hör till dem som tillför glädje och energi i mitt liv.

3 kommentarer:

Ronny Forsslöw sa...

Kanske denna dikt kunde passa in i ditt inlägg.


En vän, det finaste som finns
-----------------------------
Jag älskar så mycket
Tycker om att se träden vina i vinden
Höra fåglarna kvittra bortom kullarna
Jag älskar att se solen gå ner
Se himmelen färgas i guld och rött
Jag tycker så mycket om att skriva
Låta orden flöda
Flätas ihop och bilda meningar
Jag älskar blommor
Se de ståta mot himmelen
Böja på sin krona för vinden
Jag gillar när vinden sakta sveper förbi
Och smeker min kind
Höra den viska
Då känner jag att jag lever

Jag älskar så mycket saker
Men det finns ingenting jag älskar
Så mycket
Som jag älskar mina vänner…

Tack för att du finns
Du lyser upp min värld
Får den att stråla mot mig
När jag tänker på dig far ett leende över mina läppar
Du får mig att le
Du får världen att tindra


Ha en underbar lördags kväll

Trubaduran sa...

Tack! Vilken jättevacker dikt.

Familjen wallin sa...

Å en riktig poet
Dolda talanger